PARENTES,

Hej!

Sitter hos the big S in the big Sumpan och vi har tittat runt på YouTube och grejat med tatueringar. Och han ritade av mig. Inte så smickrande, men i en annan värld kanske... :P

Igår fyllde jag i tatueringen, och det gjorde inte lika ont som sist, men sist blödde jag ju ut all färg, så det kanske var därför.

Igår var även mitt livs jobbigaste och mest påfrestande dag. Jag var helt slut i huvudet efteråt och ville bara dö för en sekund. Men jag klarade det, och nu är det ett avslutat kapitel som jag kan lämna bakom mig för att gå vidare. Tack ni som var där och stöttade, det betyder så enormt mycket. Ibland förstår man verkligen vilka som betyder mest här i livet, och vilka som man bara vill slänga bort. Jag förstår bara inte hur man kan sitta där, utblottad av maktmänniskor, och ändå se så jävla iskall och hjärtlös ut. Det går inte ihop i min värld, sorry.

Tack.

Hallå!

Äntligen är en otroligt lång dag över! Jag gick upp vid sju, och yrvaken gick vi ner till bussen för att vi skulle åka till Danderyds sjukhus för att åka Eckerölinjen. Danne hade några fribiljetter. Det var kaos på båten. Människor överallt! Jag tycker att det är så jävla jobbigt när det är en massa sega, illaluktande och dryga människor i en salig röra. Danne och svärmor skulle köpa en massa sprit och cigg, så vi gick in på tax-freen. Jag ville ju självklart drömma lite om en massa parfymer, krämer och smink, men det hann vi inte med så mycket. :P

Sen blev jag lite full, och lite fullare, och vid något ögonblick; fullast. Usch.

Vid tvåtiden skulle vi åka hem igen. Första bussen var smockfull, så vi beslöt oss för att ta nästa, och då hann jag omorganisera påsarna och väskorna. Så det var ju bra. :) Väl på bussen flödade ölen hos vissa, och svärmor och några finnar började bråka. Ett gift par började slåss för att frugan trodde att mannen hade varit otrogen mot honom (på bussen!) med Ann. Totally sick? Yes.

Till slut var vi nära Danderyd igen, så vi började packa ihop, och helt plötsligt blev jag och Danne spiknyktra. I rondellen vid Danderyds sjukhus körde busschauffören helt galet och jag höll på att ramla, trots att jag stod mellan två säten. Men Dannes mamma rasade, slog i huvudet ett flertal gånger i olika kanter och i bussdörren. Det var jätteläskigt!

Jag såg i princip hur hon skulle spräcka skallen och dö. Det var helt sjukt! Och när jag dök ner i busstrappen och ropade på henne så svarade hon inte. Då blev jag riktigt rädd. Hon låg med huvudet längst ner mot marken och benen var liksom ovanför trappan. Jag försökte hjälpa henne upp, men hon var totalt medvetslös! Danne blev ju givetvis helrädd han med. Chauffören stannade efter någon halvminut och jag visste seriöst inte vad vi skulle göra. Om han öppnade dörren skulle hon ju ramla ut och slå i huvudet en gång till. För någon sekund så trodde jag faktiskt att hon hade dött. Jag har bara hanterat medvetslösa personer på fyllan, och då har de ju inte skadat sig...

Men vi fick ur henne ur bussen, men det var ju svårt eftersom hon var helt livlös rent kroppsligt. Halva kroppen låg under bussen, och busschauffören slängde ur våra grejer ur bussen och frågade "kan jag åka nu?"

ÄR HAN HELT JÄVLA DUM I HUVUDET?

Frågar man en sån sak? Hjälper man inte sina passagerare, speciellt när de ligger med benen under bussen? Jag blev flyförbannad!

Tillslut vaknade hon till liv som tur var! Men blicken var simmig, och hon mumlade bara. Då blev min tanke istället; shit, nu är hon säkert förlamad!

Det är ju skitsvårt att tänka klart i såna situationer.

Danne ringde 112 för att få dit en ambulans, men det skulle ta en halvtimme, och vi var ju ändå utanför sjukhuset, (vid busstationen) så Danne sprang(!) och hämtade en rullstol. Det var en helt otrolig situation. Man vet ju inte vad man ska göra, vilka frågor man ska ställa, och det är ju jättesvårt att vara lugn.

Men vi kom till sjukhuset och hon fick träffa en läkare direkt som gjorde lite lätta reflexprover, ställde smarta frågor och frågade hur det hela gick till. Ann kom inte ihåg någonting, och det kändes lite läskigt också. Hon var ju medvetslös ett par minuter i alla fall. Sen var det bara att vänta på en magnetröntgen (hjärnröntgen), och det var nog fan den längsta stunden i mitt liv hittills. Efter några timmar fick hon äntligen röntga, och som tur var så blev det ingen hjärnskada! En hjärnskakning "bara"...



Alla vi tre var i chocktillstånd, och visste inte riktigt vad som försegick, och på något sätt ville ju både jag och Danne vara "den starka", men det är inte så lätt. Även fast jag inte har känt Ann så länge, och även fast vi inte är släkt alls, så inser man verkligen hur mån man är för hennes liv. Jag var skräckslagen. Och idag insåg jag verkligen hur mycket de personerna betyder i mitt liv.