PARENTES,

Detta har jag funderat på ganska länge...

Har ni någonsin suttit på tunnelbanan/bussen och stött på en gammal klasskompis eller liknande? Det blir lite falska leenden och lite stela konversationer om vad man gjorde i somras och att man har varit så stressad, och därför inte hunnit ringa. Sen ska ena personen av, och båda ropar i takt: jag ringer dig! det vore kul att träffas och snacka lite skit!
Ringer man? Nej. I helvete heller. Varför? För att anledningen till att man inte ringt på det där året som passerat är inte för att man har haft fullt upp. Anledningen är för att man vill inte ringa, man har raderat numret (eller aldrig ens haft det), man vill inte veta av personen, och man känner sig så jävla dum att man råkade sätta sig bredvid henne/honom utan att titta först vem som satt där.

Ett år passerar och man gör samma jävla misstag igen. Man tittar sig inte för vem man sätter sig brevid på tunnelbanan, och vips; det framkallas lite stela leenden och kalla blickar mot varandra. Man tror att ingen i närheten förstår vad som försegår, men faktum är faktiskt att varenda jävla stockholmare står och fnissar för sig själv. Man sitter där; busted över att man inte har ringt, och den föredetta vännen känner likadant. Så man drar någon lögn om att man har bytt telefonnummer den här gången och att man är alldeles för oteknisk för att kopiera alla namn och nummer till det nya SIM-kortet. "Jaa, jag vet hur det är" säger den föredetta kompisen...

Give yourself a break. Säg inte att du ska ringa om du inte ska ringa.
And yes, I am as bad as you...